Jag har en vän, en himla fin sådan. Hon heter Mathilda och är världens grymmaste. Mathilda är en av de sjukaste människorna jag känner. Hon har alltid en galen berättelse att dela med sig. De kan handla om allt från knasiga bussfärder, till dagdrömmar eller om att ha sönder klassrumsfönster.
Ibland, mitt i natten eller under en lektion får Mathilda ibland för sig att länka klipp från olika filmer, serier, festivaler eller på fina pojkar. Ofta väljer hon även med omsorg ut de finaste ögonblicken ur klippen och skickar med de tidpunkterna som är värda att se.
Vid släktmiddagar säger Mathilda att killar inte är något för henne, utan att det är hundar som gäller, vilket har varit standardsvaret sedan 18 år tillbaka. Det är dock en lögn, för det finns nog ingen som är så galen i killar som Mathilda. Annars ljuger inte Mathilda ofta. Hon är ungefär så äkta och egen som man kan vara. Hon vågar alltid stå för sin sak och hon vet vad hon är bra på.
Mathilda älskar all slags mat men hon har samtidigt viljan och styrkan att kunna spendera flera timmar på gymmet, vilket jag avundas henne för. För varje gång Mathilda bestämmer sig för något, så gör hon det alltid helhjärtat. Detta har dock tendensen att göra henne besatt av saker, som t.ex. av Fransisco Lachowski eller av skådespelare som Leonardo Dicaprio.
Vissa nätter kan vi sitta uppe och skriva till varandra tills ögonen svider. Våra samtalsämnen är visserligen begränsade och noga utvalda men våra samtal finns det ingen hejd på. Ibland kan jag nästan tycka det är skrämmande att någon som man ändå känt så kort tid kan dela så många tankar, drömmar och intressen.
En av våra många gemensamma drömmar är att en dag hitta varsin pojk. Och om jag känner Mathilda rätt så kommer hon dock inte välja vem som helst, och det är bra. För det är verkligen inte vem som helst som förtjänar Mathilda, för hon är en särklass för sig. Grattis på 18årsdagen bästa!
tredje bilden tillhör Mathilda, i egen hög person.
Jag är så himla trött. På mig själv antar jag. Jag vill inte bli kallad fjortis. Det gör mig arg och ledsen. Vill hitta tillbaka till mig själv. Om jag ens finns. Önska att jag kunde gråta. Men tror jag har tappat den förmågan. Min pappa och min bror bor 80 mil bort från mig. Varför är jag för evigt elak. Varför är jag för evigt ensam. Varför blir inget som jag vill. Jag har fått 8 stycken nya facebook vänner under helgen. Vänner som inte är vänner. Det ligger massa snö ute. Det skulle bli vår. Jag vill inte spela glad och stark. För det är allt jag inte är. Nu började jag visst gråta. Hejdå.
I går började jag skolan. I förrgår spenderade jag och Julia 6 timmar på Condeco för att färdigställa vår film. Idag är min tyska iställd så jag passar på att utnyttja min sovmorgon. Har nog inte så mycket mer än så att säga dock. Herrå.
Årets sista månader har varit fina, stressiga och svåra att fånga på bild. Har köpt en del nya saker, ätit en hel del, vilket har gjort avtryck på vågen, jag har tagit sista utefikan och grillat för sista gången 2011, min bror var hemma och jag var och hälsade på i Norge, jag var på världens bästa Köpenhamnsresa vilken jag saknar så jag dör, har fikat och plockat svamp, varit på en del sjukt roliga fester, spenderat fina kvällar med fina vänner, haft noll klädinspiration och väldigt ofta vaknat med tanken "jag orkar inte bry mig". Även om det har varit årets mest krävande månader, har de nog också varit de mest givande. Jag har liksom funnit jag på något sätt.
Lite bilder från innan jag, Emma och Julia drog på fest i lördags.
Efter att ha inlett detta året med att lösa en helt drös killar, känner jag att 2012 borde bli året då jag äntligen tar mig i kragen och skaffar min första pojkvän. Det vore ändå på tiden, fyller ju faktiskt 18 detta år haha. Känner mig patetisk.
När vi fick jullov förra veckan bestämde jag, Emma och Julia för att fira det med scones- och muffinskalas på Fröken Olsson. I morgon ska vi fira in det nya året tillsammans, kommer bli så bra. Så hejdå 2011 eller något!
Längden på inlägget beror på 2011s första 4 månaders tomhet, det hände liksom inte så mycket då. Det var snöigt, sportlovet spenderades i halsfluss, bytte skola, bytte tillbaks, var på konserter och middagar, bakade och fikade med vänner, såg scary movie och fina vårblommor, fyllde 17 år, hängde i staden och i Köpenhamn, var på promenader och hemma hos farmor, var uttråkad men samtidigt sönderstressad. Ja, mina första månader på ett ungefär.Ganska fint ändå.
Här är jag och Karin för ett väldigt bra tag sedan. I dag fyller hon 17 år, den lilla plutten. Fast så liten är hon inte längre. Idag, och drygt fyra månader framåt är vi ju faktiskt jämngamla. Numera är det dessutom hon som är tio centimeter längre än mig och inte tvärt om som förr i tiden.
I sommras gjorde jag en film som jag aldrig gjorde klart. Men igår fann jag den och gjorde även klart den. Hur intesägande och egocentrisk den än är, så får låten, brunheten, MLR lite spelet, shortsen och den icke synliga lunginflammtionen mig att längta tillbaka. Men också till att längta till nästa sommar! Fast nu längtar jag mest till julafton! Haha så jobbigt med allt längtande..
